Innan jag tog mig an Silicon Knights sedan länge debatterade framtidsversion av Valhalla och fornnordisk mytologi så ska det erkännas att jag var mycket tveksam. De recensioner som ploppat upp på nätet har i stort sett med ett par undantag sågat spelet ner till fotknölarna så jag hade all anledning att ha lågt ställda förväntningar. Men det fanns saker som tilltalade mig också. Den annorlunda skildringen av den nordiska mytologin har hela tiden lockat och att låta detta till synes bisarra science fictionepos blandas med asatro och hightech kändes alltför intressant för att bara undvikas. I vilket fall har jag nu efter en veckas spelande bildat mig en uppfattning om vad jag slutligen tycker om Too Human.

Låt oss göra en sak klar till en början. Trots att Silicon Knights länge hävdat att Too Human är ett RPG med actioninfluenser så hävdar jag motsatsen. Too Human är lika mycket RPG som Castlevania är RPG, det vill säga ytterst lite. Spelet är först och främst en simpel actionrökare. Däremot finns det saker som känns igen från rollspelens värld. Man kan levla upp, plocka på sig nya förmågor, fördela erfarenhetspoäng, greja med rustningar och liknande saker. Missförstå mig rätt. Det går att göra mycket justeringar när det gäller sin karaktär och vill man kan man förmodligen ägna sig åt att pilla i menyer i timmar men när det kommer till spelets grundpremiss så är det svärdsvingande och pistolskjutande som gäller. Det är dessvärre här spelet känns lite trasigt.

Det finns två olika sätt att tillmötesgå sina fiender. Det första och kanske mest tillfredställande sättet är att skoningslöst gå fram som en vilde beväpnad med ett gigantiskt svärd. Spelets så kallade närstridsattack. För att använda sig av svärdattacken så är det med hjälp av den högra styrspaken man siktar in sig på de mekaniska monster som omger en, samt drar spaken emot den fiende man vill massakrera. Ett annorlunda tillvägagångssätt som funkar rätt så bra. Dock känns det lite svårt att överblicka var alla fiender befinner sig samtidigt som man flyger fram och svingar sitt svärd. Det finns stunder man bara drar spaken åt ett håll på chans med resultatet att man står och hugger i tomma intet. Inte så snyggt direkt. Det som gör det ännu svårare är kameran. Den far fram och tillbaka som en jojo och ibland är det svårt att se något vettigt alls. Ett problem som inte direkt andas framtid utan något som borde vara som bortblåst i ett spel år 2008.

Spelets andra sätt att ha ihjäl sina robotliknande fiender är med hjälp av ett långdistansvapen. Man kan vara beväpnad med en dubbel uppsättning pistoler, där man också kan sikta på två fiender samtidigt om man vill det eller också kan man plocka på sig ett större vapen i stil med ett riktigt mörsargevär senare i spelet. Alla vapen har sina för och nackdelar och beroende på motstånd så gäller det att strategiskt välja rätt vapen vid rätt tillfälle. Tyvärr känner jag aldrig av den tyngd när mina vapen avlossas som man kan göra i ett riktigt bra actionlir. Det känns mest bara mesigt när man står där och pepprar sina motståndare fulla av bly. Inte samma coola känsla som i Devil May Cry om man ska ta ett exempel. Men det fungerar ändå hyggligt.

Utöver actiondelen så finns det sekvenser i spelet där det lugnar ner sig en aning och byter tempo. Vid någon form av högteknologiska brunnar kan man transportera sig till en drömlik virtuell värld. I dessa låtsasvärldar kan man påverka den riktiga världen genom att dra i spakar, förstöra portar och liknande. Att likna det hela vid pusselmoment är att ta i men proceduren känns likartad. Målet är i alla fall att ta sig vidare i världen utanför och gör man nåt i den falska världen så betyder det allt som oftast att man kan ta sig vidare i spelet därefter. Om detta hade gjorts på ett smartare sätt och kanske i formen av riktigt kniviga pussel så hade jag förmodligen diggat och applåderat dessa avvikelser från det vardagliga actionlunket men nu när det bara känns som ett simpelt sätt att få spelet att framstå som mer variationsrikt så känns de mest meningslösa.

Efter varje avklarat uppdrag så återvänder man till en högteknologisk stad, det vill säga Valhalla, där man springer små ärenden tills det är dags för en mellansekvens och ett nytt uppdrag. Här hade jag hoppats på mer. Även om det är här merparten av handlingen nystas upp är jag inte tillfreds med hur man lagt upp dessa spelsekvenser. Man kan inte stanna och prata med några invånare. Man kan knappt interagera med någonting alls faktiskt. Detta gör att spelet känns mindre levande och aningen ofärdigt enligt min mening.

Så spelet bjuder inte på den mest spektakulära actionmekaniken och inte heller på en så precis styrning man skulle vilja. Varför ska man spela vidare då? Jo, det finns ett par positiva bitar också. Bland annat det jag nämnde inledningsvis – estetiken. Jag är rätt svag för udda och vågade koncept. Med kombinationen av Asagudar och science fiction har Silicon Knights lyckats skapa en helt unik grafisk stil som inte liknar någonting jag sett förut. Handlingen är ytterligare en del av spelet jag gillar. Okej, den är inte direkt av hollywoodkaliber men jag är hela tiden väldigt nyfiken på vad som ska hända härnäst. Även om röstskådisarna spelar över som värsta Skilda Världar ensemblen, så gillar jag hur intriger och avslöjanden lyckas få mig att stanna kvar framför tv:n, trots en i övrigt bristfällig spelmekanik.

Frågan är vad man ska säga om Too Human avslutningsvis? Det är inte den episka sagan man hoppats på som kombinerar action och RPG på ett perfekt sätt. Det är inte ens ett speciellt bra spel egentligen. Om det släppts i samband med Xbox 360:s release så hade det förmodligen varit betraktat som en mer imponerande skapelse. Efter storslagna spel som Mass Effect och Halo 3 så framstår Too Human mer som ett litet misslyckande. Jag vill inte påstå att det är så dåligt som det ofta sagts många gånger tidigare av spelpressen men jag kan förstå varför det fått det mottagandet det faktiskt har fått. Mest irriterad blir jag över att det finns något väldigt intressant bakom alla småmissar. Det finns ljusglimtar, dessvärre lyser de spelmekaniska bristerna starkast i slutändan.

Relaterade inlägg:

1. Recension: The Godfather II
2. Recension: 50 Cent: Blood on the Sand
3. Recension – Halo Wars
4. Recension – Forza Motorsport 3
5. Recension: Colin McRae Dirt 2

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.