Efter skandalöst många uppgraderingar och spinoff-titlar tar Capcom slutligen mod till sig för att lansera den fjärde delen i Street Fighter-serien. Men hur vågad är egentligen slagskämparnas återkomst?

 
När jag var mindre hade jag två olika sorters vänner. Det var riktiga kompisar och kompisar jag-utnyttjade-för-att-spela-deras-spel-kompisar. Ja, jag vet. Det var nedrigt men nöden krävde ingen lag. Jag var tvungen för spelens skull helt enkelt! Det fanns så många bra spel och jag fick inte allt jag pekade på av mina föräldrar förargligt nog. En av dessa, inte fullt så riktiga, vänner ägde till skillnad från mig och min bror ett Super Nintendo och spelet Street Fighter II. Jag gillade inte killen överhuvudtaget men att få testa detta fantastiska spel gjorde alltid besöken till en höjdpunkt trots detta faktum. Detta sammanfattar min relation till serien rätt bra. Så trots att jag utsatte mig för saker jag i själva verket inte kände för var allt värt det. Med råge.

Street Fighter II var skiten när det begav sig. 

Alla vet vad som hände efter det. Capcom fick storhetsvansinne och mjölkade spelet med i princip knappt noterbara uppgraderingar till den milda grad att folk till slut tröttnade. Åtminstone jag. Men om vi snabbspolar till nutid och spelet den här texten egentligen ska handla om har någonting hänt. Den fjärde delen i serien har hypats till tusen, arkadstickorna säljer som smör i solsken och fightinggenren har väckts till liv på riktigt. Street Fighter IV tar det bästa från tvåan, en liten klick från efterföljarna och slutresultatet är en fröjd att spela. Det är lika lätt att sätta sig in i som det är avgrundsdjupt att bemästra till fullo. Den grafiska stilen känns klockren och består av knivskarpa polygoner doppade i en hink med celshadad målarfärg som ger spelet en skön tecknad känsla. Det ser fräscht ut men bevarar de äldre spelens karakteristiska stil.

Till nyheterna hör ett par olika mätare som kan nyttjas på olika sätt. Jag tänker inte gå in på i detalj vad de gör men kan sammanfattande säga att de används i strategiskt syfte och släpper fram en samling läckra animationer som närmast kan beskrivas som godis för ögonen. För oss som inte är hårdnötande hardcoregamers är de mer av ett publikfrieri än ett taktiskt spelelement. Ett gäng nya karaktärer har dessutom tillkommit. Även om flera av dem till viss del kan kännas lite fjompiga så tycker jag de passar in i karaktärsgalleriet och breddar valalternativen. Den nya slutbossen Seth har fått en del skit för att han är fantasilöst utformad och AI-fuskar som aldrig förr men jag gillar honom faktiskt. Han är inte i närheten av tvåans fantastiska originalkvartett men funkar trots det helt okej. En smaksak antar jag. 

Street Fighter IV gör inget extraordinärt och utvecklar inte fightinggenren. Men det gör å andra sidan inte så mycket. Man har lyckats fånga eccensen från det jag tycker är roligast med fightingspel och krånglar inte till det i onödan. Även om onlineläget fungerar väldigt bra hade jag gärna sett mer spellägen utav denna. Någon typ av turneringsläge hade inte skadat exempelvis. Men bortsett från detta kunde jag inte önska mig mer av en av de största comebacks för en spelserie under senare år.  

Plus:
Spelglädjen

Den tokläckra grafiken

Minus:
Ett par extra spellägen hade inte skadat

Titel: Street Fighter IV
Format: Xbox 360, PS3, PC
Betyg:

Relaterade inlägg:

1. Super Street Fighter 4 utannonserat
2. Recension: Street Fighter 4 – En andra åsikt
3. Recension: Assassin’s Creed 2
4. Recension: The Godfather II
5. Recension: Colin McRae Dirt 2

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.