Recension: Prince of Persia
Prinsen svidar om till tecknad celshading och får en ny prinsessa på halsen när serien gör entré på nuvarande generationens konsoler. Ett bra drag eller vansinne av Ubisoft?
Efter en sandstorm och en försvunnen åsna står prinsen helt själv och övergiven tills en ung kvinna uppenbarar sig. Det visar sig att hon behöver prinsens hjälp att undfly ett gäng ondsinta soldater. Men läget är mer komplicerat än så. Flickan visar sig vara någon form av magiker. Men inte nog med det. Hon är även en fullfjädrad prinsessa på köpet. Med en ondskefull gud i antågande är det upp till prinsen och prinsessan Elika att återinföra ljuset till kungariket, besegra mörkrets makter och skutta omkring på plattformar när så behövs.
Ubisoft har verkligen börjat om på ny kula när nya Prince of Persia introduceras i helt annan tappning med omgjord huvudperson och till viss del även ny fräsch spelmekanik. Mycket som kännetecknar serien finns kvar. Det handlar fortfarande om häftig plattformsaction och spektakulär fighting men med ett par skillnader. Prince of Persia är till att börja med numera fantastiskt läckert. Den tecknade stilen är en fröjd att skåda och trots att någon talanglös klåpare fick i uppgift att animera prinsens ansikte så ser allt annat sagolikt vackert ut. Landskapen är som hämtade från en oljemålning och miljöerna känns mer levande än någonsin tidigare.
Vi får dessutom en helt ny spelkontroll, kraftigt simplifierad om man jämför med de senare årens spel i serien. Många manövrar sker näst intill automatiskt och spelarens precision är inte lika avgörande som förr. Det är inte riktigt lika löjligt enkelt att ta sig fram som i Assassin’s Creed men ligger någonstans mellan de äldre spelen och nyss nämnda spel. Svårighetsgraden har i och med detta sänkts ett par snäpp men i gengäld bjuder spelet på ett sanslöst flyt när prinsen rusar fram, svingar sig och springer på väggar som om det vore det enklaste i världen. Att avlösa en lång rad rad halsbrytande moment i en till synes väldigt komplex kedja ger en tillfredställelse svår att inte bli imponerad av. Speciellt om man står bredvid.
Svårighetsgraden är justerad på fler sätt än den lite enklare kontrollen. Det är inte heller möjligt att dö i spelet. Elika har förmågan att rädda prinsen så fort han begår ett förödande misstag i en strid eller handlöst faller ner i en avgund efter ett dåligt avvägt hopp. Själv gillar jag den här funktionen då man slipper spela om massa frustrerande delar och alltid få chansen att pröva på lyckan ännu en gång vid en klantig miss eller liknande. Prinsessan är för övrigt till stor hjälp när när man är på väg att falla ner i en avgund. Genom ett enkelt knapptryck slänger hon fram kardan i precis rätt ögonblick i luften för att säkert rädda prinsen från säker död (som visserligen aldrig är möjlig men ändå).
Så långt känns allt bra. Ny kontroll med bra flyt, mindre frustration och snygg grafik. En sak som är mindre bra är det eviga samlandet av så kallade ”Light Orbs”. Efter att varje boss i ett nytt område är besegrad och Elika återinför ljuset till platsen så framkallas också en mängd lysande energibollar som ska samlas i bästa Rare-stil. Idén är inte så tokig om man inte hade behövt samla så ohyggligt många. Dessutom är inte hälften av dem ens svåra att nå utan behöver i princip bara hittas. Detta gör att det känns omotiverat och tråkigt att leta efter de där sista bollarna och gör det hela till onödiga transportsträckor. Jag har inget emot utforskning i spel men det här känns bara oinspirerande.
Bossarna var det också ja. Striderna är verkligen toksnygga och känns väldigt cinematiska med varierade vinklar och inlevelsefulla närbilder. Dessvärre blir de också en aning långdragna. Jag hade föredragit lite snabbare och intensiva fighter helt klart. Det känns som utvecklarna verkligen ville göra dem episka och storslagna och låta dem glänsa riktigt ordentligt varje gång det vankades strid men eftersom de pågår så länge blir jag bara uttråkad.
Prince of Persia är ett underhållande plattformsspel med actioninslag. Det finns brister men är man sugen på ett spel av den här typen är detta definitivt ett bra val. Vissa spelmoment kan kännas upprepande vid långa sittningar men i korta doser fungerar spelformulan utmärkt.
Plus:
Den teckande stilen är tokläcker
Grymt flyt i plattformshoppandet
Minus:
Vissa upprepande spelmoment
Långtråkiga strider
Det eviga samlandet
Titel: Prince of Persia
Format: Xbox 360, PS3, PC
Betyg: 
Taggat med: Action, Äventyr, Elika, PC, Plattformare, prince of persia, PS3, Recension, Ubisoft, XBOX 360
Det är verkligen sjukt snygg och det verkar faktiskt rätt bra. Det jag tycker verkar jobbigt är att alltid ha med en följeslagare (Elika) fast hon kanske inte är så jobbig och ställer sig ivägen som vissa andra följeslagare i andra kan göra?
Det är verkligen sjukt snygg och det verkar faktiskt rätt bra. Det jag tycker verkar jobbigt är att alltid ha med en följeslagare (Elika) fast hon kanske inte är så jobbig och ställer sig ivägen som vissa andra följeslagare i andra kan göra?
På tal om att ställa sig ivägen är det just vad följeslagaren i Resident Evil 5 gör då och då om man spelar i single player mode. I varje fall i demot som jag just testat… Hoppas de fixar till det till lanseringen.
På tal om att ställa sig ivägen är det just vad följeslagaren i Resident Evil 5 gör då och då om man spelar i single player mode. I varje fall i demot som jag just testat… Hoppas de fixar till det till lanseringen.
Jag tycker inte att Elika är ivägen i alla fall (:
Jag tycker inte att Elika är ivägen i alla fall (:
”Jag tycker inte att Elika är ivägen i alla fall (:”
Håller med Ina. Elika sköter sig oerhört bra och håller sig alltid i bakgrunden, Jag har inte stört mig på henne en enda gång faktiskt. Borde tagit upp det i recensionen kanske.
”Jag tycker inte att Elika är ivägen i alla fall (:”
Håller med Ina. Elika sköter sig oerhört bra och håller sig alltid i bakgrunden, Jag har inte stört mig på henne en enda gång faktiskt. Borde tagit upp det i recensionen kanske.